En riktig myshelg

Den här helgen har varit en riktig myshelg, vilket jag verkligen behövde efter en helt fullproppad helg som jag hade förra veckan och sen har jag dessutom varit sjuk hela den här veckan. Men kämpe som jag är kämpade jag mig till skolan varenda dag för att inte höja min frånvaro ännu mer än vad den redan är vilket resulterade i en helt död Therese varenda kväll och även nu i helgen. 
Fredagen började (eller vad man ska säga) med en fika på stan med efterlängtade Ellen direkt efter skolan, vi har alltid lika mycket att prata om varenda gång vi ses
 
 
Sen blev det på hemvägen en sväng in till Filip för lite tid tillsammans vilket vi inte alls hunnit med den här veckan för att sen avslutas i soffan med lite taco-mys med familjen framför Let's dance. En riktigt mys-fredag.
Lördagen började med att jag ääääntligen fick sova ut på riktigt även om jag vaknade första gången vid 6 och sen ett par gånger efter det så var det otroligt uppskattat. Efter det begav jag mig ut och 2/2 hästar blev ridna, man känner sig alltid lika nöjd efteråt även om ryggen inte var lika glad. Är riktigt trött på den skiten nu, känner mig som en 80 åring med den här ständiga ryggvärken. 
 
 
Sen blev det iallafall att bara slappna av i några timmar för att sedan framåt kvällen göra sig iordning för födelsedagsmiddag på Pappa Blå med den bästa killen i världen. Det var underbar mat och underbart sällskap så det kunde verkligen inte bli bättre.
 
 
Efter det var det raka vägen hem till honom för en myskväll framför mello och sedan var det bara att sova. Idag har det verkligen bara varit att ta det lugnt + ridit 1/2 hästar. En riktigt kvalité-helg helt enkelt. 

Long time no seen

Sitter nerkrupen i soffan och anstränger mig för att inte somna. Nästan nostalgiskt att logga in på bloggen och sätta sig och skriva ett inlägg. Känns galet att jag faktiskt för ett par år sedan satt här flera timmar om dagen. Och nu sitter jag här igen, varför jag bestämde mig för det vet jag inte riktigt, egentligen är det nog mest för mig själv. Jag vill kunna gå in på den här bloggen och läsa vad jag gjorde och vad jag kände, min egna digitala dagbok. Det är nog bara för mig själv om jag tänker efter för ärligt talat bryr jag mig inte vem som går in här, om någon går in här över huvudtaget. Samtidigt är det ett sätt för mig själv att tvinga mig själv att använda min kamera mer. För vem sjutton köper en 6000 kr kamera för att inte använda den? Den bara ligger och dammar. 
Hur som helst får vi se om jag tittar hit igen, only time will tell. 
Kramar
 
 

Svårt att förklara när det inte finns något att förklara

Men hej, long time no seen. Vill gråta över att jag inte bloggar och det förklarar kanske hur mentalt instabil jag faktiskt är? Nej nu ska jag inte vara sådan. Mitt liv leker egentligen, har världens underbaraste vänner, pojkvän, hästar och det går rätt bra i skolan. Ändå när jag ligger där i sängen på kvällen eller sitter ensam på bussen smyger sig tankarna inpå. Jag vill krypa ihop och gråta, skrika och slåss. Gå och prata med någon då. Om vadå? Ska jag sitta och prata med en främling om hur ledsen jag är över mina bra vänner och bra pojkvän? För i slutändan finns det ingenting att säga. Det är omöjligt att sätta ord på de tankar som går runt i mitt huvud. Sen så är jag inte den som gillar att riktigt prata om mina känslor, är mer den som skrattar åt saker och undviker att visa humycket det faktiskt sårar mig, istället hanterar jag det själv när jag är ensam. Analyserar och funderar. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ändrat något? För det är ändå alltid jag som gör fel intalar jag mig. Det är mig det är fel på och alla andra är rätt.