Minns ni mig?

Antagligen inte, jag har ju haft fullt upp med allting som händer i mitt liv, vilket är absolut ingenting. Mitt liv står nämligen alldeles stilla nu men samtidigt går allting så fort och det händer alldeles för mycket så jag vill bara stanna upp allting och hinna andas. 
Men nu när jag återigen sitter här vid min blogg som jag så många gånger gjort förut och med fingrarna som bara kliar efter att få skriva ner rad på rad med texter så vet jag knappt någonting om vad jag ska skriva om.
Ska jag skriva om skolan? Det är ju kanske inte det mest intressanta för er få som faktiskt finns kvar efter mitt oplanerade uppehåll. Dessutom så kan jag ju verkligen inte påstå att det för mig är ett okänsligt ämne, när jag tänker på att om en termin kommer våran underbara klass att splittras och aldrig mer se varandra som en klass igen. Utan om cirka åtta månader kommer jag sitta i ett helt nytt klassrum i en helt ny skola med helt nya klasskamrater omkring mig och kunna säga att jag går på gymnasiet.
Hästfronten då, ett betydligt intressantare ämne.. nej. Ni tror väl förstås att min älskade ponny återigen är igång och vi taggar nästa års tävlingssäsong men nej. Gate står mer stilla än vad han gjort under hela skadan då underlaget inte tillåter ridning utan broddar och Gates skada inte tillåter broddar men till sommarn då jävlar. 
Hela det här känns riktigt nerstämmande faktiskt.
Det finns dock ett litet ljus, ett ljus som kanske kan vara 168cm och vandrar runt på fyra ben. Dock är ingenting av detta klart ännu men det kan vara något posetivt och ni blev genast nyfikna. 
Dessutom har jag min egen lilla ängel med namn Filip som ger mig ett leende på läpparna bara av att tänka på honom.
Sen så kan man ju inte klaga på mina älskade vänner som jag känner mig närmre än någonsin och även de får mig alltid att le nu när julen närmar sig och julmyset håller på att riktigt slå till. 
 
Så vad kan man säga? Mitt liv är långt ifrån dåligt, hade jag haft en fullt frisk häst som jag taggade ett tävlingsår tillsammans med hade allting varit på topp, så är det tyvärr inte och jag får helt enkelt bara hoppas på att jag iallafall kommer kunna rida honom inom en snar framtid. 
Det är så mitt liv ser ut och jag ska verkligen försöka ta tag i bloggen för jag har saknat den, dock lovar jag ingenting. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: