Min älskade ponny

 
Den 27 oktober 2007 köpte vi en ponny, en liten röd sak som jag absolut trodde skulle bli men enkelbiljett till ren och skär lycka. Jag vet inte hur många gånger under de 2 första åren jag ångrade det köpet, hur många gånger jag ångrade att jag inte köpte en gammal läromästare som mina vänner så att jag kunde åka ut och tävla och komma placerad. Det går nog inte räkna hur många gånger jag grät över den här ponnyn, hur många gånger jag tänkte att jag hatade honom och ville sälja honom efter hoppträningar när jag ramlade av 2-3 gånger samma lektion när jag försökte hoppa 30 cm höga hinder.
Men den här lilla ponnyn var faktiskt min biljett till lycka, bara att resan inte var enkel. Jag fick kämpa men nu när jag tänker tillbaka så kan jag inte tänka något annat än att det var så värt det och jag är otroligt stolt över mig själv. Jag är så otroligt stolt över att jag aldrig gav upp, att jag fortsatte kämpa trots att jag såg hur mina vänner som jag förut varit i samma nivå som nu klättrade i klasserna, hoppade LB-LA medan jag fortfarande knappt kom runt en LD. Jag gav inte upp på den där ponnyn som alla sa var dum i huvudet och hopplös. Att jag inte är en av dem som säger att jag behövt kämpa bara för att hästen stannade en gång eller två. Nej jag har verkligen fått kämpa ordentligt. Det tog mig och Gate 4 år att ta oss upp till LA. Och när vi väl var där får vi hoppa 2 runder innan vi går omkull och får börja om igen. Efter ytterligare ett år är vi tillbaka igen, vi hinner då hoppa 2 LA och sedan blir Gate skadad och blir avställd i ett år och återigen börja om från början. 
 Vi har verkligen inte haft det lätt men vi har klarat oss igenom alla de här prövningarna tillsammans och mellan alla missöden har han gett mig så mycket skratt. Han har alltid varit där för mig i alla lägen. 
Och det är nog just det där, att jag fått kämpa så otroligt hårt tillsammans med den här ponnyn, med alla odds emot oss som har gjort bandet som vi byggt upp mellan oss i 6 år så otroligt starkt. Det var nog alla motgångar som gjorde att när vi tog ett steg framåt så blev lyckan så otroligt mycket större och betydde så mycket mer för jag tror nog ingen kan förstå den glädjen jag kände, efter 4 års kämpande gick i mål efter att ha nollat våran LA debut. 
 
lyckotårarna rann när jag kom ut därifrån 
 
Den här ponnyn har gett mig så mycket lycka, hur mycket tid jag har kvar med honom är fortfarande inte bestämt men jag ska ta vara på varenda sekund och även om vi inte når målet jag har satt upp, att starta MSVB så gör det ingenting för jag har klarat mål som jag aldrig, aldrig i mina vildaste drömmar kunde föreställa mig att jag skulle klara. 
 
 
jag älskar honom

Therese checkar in

För första gången på flera år känns det som, inte riktigt sant visserligen men kan inte säga att bloggandet har varit godkänt direkt men jag har inte alls lusten att vara den här "blogga varje dag"-bloggaren längre, har kanske aldrig varit och kanske därför den varit så tråkig? Så numera kommer jag gå in här och skriva om jag verkligen har någonting att skriva. 
 
Annars då?
Har börjat gymnasiet och det har väl varit både som jag trodde och inte trodde, samtidigt som det är minst så mycket plugg som jag förväntade mig men samtidigt så lever inte alls Stagg upp till ryktet att vara en "snobbskola" vilket inte är något negativt dock. Jag och min fina pojkvän Filip har det hur bra som helst. Känns så rätt med honom, aldrig träffat någon som jag verkligen känner vill mig mitt allra bästa.
 
Vänfronten är heller ingenting att klaga på men samtidigt som jag skrev den meningen så stack det till lite i hjärtat, finns så många jag saknar från högstadiet, några har flyttat, några går på annan skola och några har jag bara tappar kontakten med vilket gör väldigt ont. Någonting måste göras känner jag och det är snabbt. Nu lät det är kanske otroligt deprimerande och självklart är inte fallet så, hela tjejgänget samlades för bara någon månad sedan och hade finmiddag hos Amelia. Har nog aldrig varit med om att människor pratat så mycket nonstop så länge, vi hade mycket att ta igen kan man säga. 
bästa gänget
 
Känns som att jag har så mycket att skriva om skolan, vännerna, Filip och inte minst hästarna där finns det SÅ mycket att berätta men jag måste lägga detta åt sidan och hoppa in i duschen och sedan plugga resten av det som finns kvar av den här kvällen. Jag hoppas att blogglusten kommer finnas kvar imorgon för isåfall så hörst vi då! 
 
felvända mobilbilder men vad gör väl det? 
 

Vad hände?

Fick ett ryck att tog bort hela designen jag hade och ersatte med en från standarna från blogg. Kände för en förändring. Klart det inte är den vackraste men så fick det bli nu men är det någon som kan tänka sig att göra en snygg, stilren enkel design så hojta till! Har varit jättemotiverad att börja skriva litegrann så det kanske blir så men nu har jag suttit så länge med att ändra designen så nu måste jag sätta mig och plugga igen. Men ett litet livstecken från mig och som sagt, hojta till om du är designskapar sugen.