Hej bloggen

Det är tufft nu, riktigt tufft faktiskt. Det som jag trodde skulle bli min uppgång blev istället bara ett ännu hårdare fall ner på botten. Som ni märkt har jag haft en liten hemlighet här på bloggen den senaste månaden. 
Denna hemligheten har varit att jag och mamma hade hittat en häst. En häst jag verkligen föll för och som jag kämpade för när mamma tvekade. Efter många om och men stod jag i tisdags kväll med en nyuppställd box som var nyströdd och färdig för att den nya prinsen skulle få flytta in. 
Tyvärr tog jag ut det i förskott, vilket jag vet så sjukt mycket att man aldrig får göra, för med det kommer bara större besvikelser. När mamma och pappa igår åkte hela vägen ner till Skåne med hästtransporten bakom sig för vetrinärbesiktning kunde man nog inte förklara min lycka. 
Dock slog mina värsta tankar in när mamma ringde mig senare i skolan och berättade att dem hade fått vända hem igen med en tom hästtransport. Mer tänker jag inte gå in på.
 
Så ligger det till och för tillfället känner jag bara åt helvete med allt som har med hästar att göra 

Jag trodde verkligen att det här skulle bli vändningen, att äntligen skulle jag få komma igång igen och det skulle vända. Så blev det inte och ärligt talat känns det bara jobbigt att gå ut i stallet där den nyuppsatta boxen står tom och hånar mig. Nyströdd men utan en häst som tillhör den. 
 
Hej då bloggen
Therese