Djerlette VWW

Någon gång i mars tog jag och mamma bilen ner till en gård i Skåne, gick in i stallet och möttes av ett vackert brunt sto. "Va fin hon är" konstaterade vi snabbt. "Ja det kan man trösta sig med dagar då det går mindre bra" svarade hon. 
Först red ägaren henne och jag och mamma tvekade lite, så het trodde vi inte riktigt att hon var men jag satt upp och fastnade direkt för hästen. Hon var mjuk, bjöd på hinder och galoppen förälskade jag mig i. 
Vi sov över hos dem och dagen efter red jag henne igen. Hon var lite trött stackaren, bara 5 år var hon ju och hade bara ridits i några månader. Men allting gick så bra och innan vi styrde bilen hem igen så hade det bestämts, Djerlette skulle komma hem till oss vid påsk.
 
 
 
Och så blev det också, den 29 mars möttes vi halvvägs och Djerlette VWW var våran. 
Vi åkte hem och lära-känna-perioden påbörjades. Vi släppte ut henne i hagen mitt emot de andra hästarna och hon sprang och sprang och sprang, vet inte hur många gånger jag och mamma fick våra hjärtan i halsgropen när hon tog full fart mot stenmuren och sen tvärnitade i det halvt snö halvt genomblöta underlaget två meter innan hon kraschade. Vi gick ut och gick med henne och jag har aldrig sett en häst kolla så mycket, hon kollade, kollade och kollade. Runt sig och bakom sig.
Djerlette första kvällen hos oss
 
Men vi kämpade på, tränade för Bella några gånger och hon var en riktig ängel, försökte alltid sitt bästa hur knasigt det än blev och var alltid glad och posetiv. 
Hade privatträning för Mats och han gillade henne skarpt, tyckte det var en riktigt bra häst vi hade fått tag i, Tränade även i grupp för honom en gång, hoppade bana på 90-100cm utan att blinka.


Mamma kämpade på med henne hemma och snart red hon ut själv på henne. Jag startde två Pay and Jump och nollade två av tre klasser. En 60cm och en 80cm.
 
Tränade återigen en privatlektion för Mats och helt plötsligt så hoppade vi 120cm och Mats kommer med orden "Det finns hopp i den där hästen" Det jag hela tiden har velat höra.
 När vi hoppar 120cm
 
Det är våran lilla berättelse än så länge, hon har varit en riktig liten ängel och knappt gjort något dumt alls under de här 2,5 månaderna som vi har haft henne och nu börjar både jag och mamma känna oss bekväma med henne och hitta knapparna på henne och framtiden ser helt klart ljus ut!
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: