Att känna.

Sitter här, för första gången på flera veckor, kanske är månader. Vet inte riktigt. Klockan är i skrivande stund 23.56 och jag kunde inte vara med klarvaken och fingrarna bara kliar för att jag ska försöka få ner lite känslor. Detta inlägget är tillägnat mig själv, ingen annan. Jag behöver få ut känslor som jag burit inom mig men samtidigt inte märkt av. Förrän ikväll, ikväll exploderade allt och jag har fuckat upp allting och jag är så medveten om det men kan samtidigt inte sluta. Vet inte varför, det är som en bomb med känslor som exploderat och nu fylls varanda del av min kropp med känslor. Arga, mörka, ledsna känslor. Och jag måste få ut det på något sett och för att inte göra mer skada mot min stackars pojke än vad jag redan gjort så skriver jag här istället, ett inlägg som ingen annan än jag kommer förstå och som kanske kommer försvinna så småningen. Ingen kommer kanske ens läsa det. Vad vet jag? 
Jag känner mig vilsen, jag är lite rädd och lite ensam. Jag har så många jag kan prata med men samtidigt känner jag att jag inte har DEN att prata med. Det finns en person, min pojkvän, jag kan prata med honom om allt men någongång måste jag prata med någon annan och det kan jag inte för jag har ingen. Jag nehöver få ut allt, jag behöver få ut hatet, sorgen, frustrationen och mörkret. Bara jag får ut det så kan jag sen bara gå vidare och vara glad. Men jag har det inte. Jag. Har. Det. Inte. Och nu är det inte så att jag klagar på mina vänner, absolut inte. Jag har bara inte hittat den som jag känner att jag kan prata om DET alltet med. Så nu bara forsar orden ur mig och de hamnar på bloggen, kanske inte bästa platsen att delge sig om sina tanken men jag har inget annat. Jag måste få ut det någonstans. Allt är upp och ner, baklänges, i fel ordning och kaos. Jag vill inte mer. Behöver sakta ner och andas. 
Jag erkänner, jag kan ha ett jävligt hett temperament och jag tror det är det som jag inte riktigt lärt mig kontrollera och nu på senaste tiden har jag svalt det, svalt det och svalt det. Men nu skriver plötsligt fingrarna lite långsammare och orden forsar inte fram längre. Nu känner jag mig istället tom, jag känner ingenting och det är nog bra? Bättre än 100 kg hat som vill komma fram med samtidigt är det obehagligt. 
 
 
Klockan är i skrivande 00.16 och jag kunde inte varit tröttare, inte ögonen de är fortfarande lika klarvakna men i huvudet. Jag känner mig så trött. Vill sova och inte vakna upp innan december. 
 
Kära bloggen, tack för att du lyssnade. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: