Svårt att förklara när det inte finns något att förklara

Men hej, long time no seen. Vill gråta över att jag inte bloggar och det förklarar kanske hur mentalt instabil jag faktiskt är? Nej nu ska jag inte vara sådan. Mitt liv leker egentligen, har världens underbaraste vänner, pojkvän, hästar och det går rätt bra i skolan. Ändå när jag ligger där i sängen på kvällen eller sitter ensam på bussen smyger sig tankarna inpå. Jag vill krypa ihop och gråta, skrika och slåss. Gå och prata med någon då. Om vadå? Ska jag sitta och prata med en främling om hur ledsen jag är över mina bra vänner och bra pojkvän? För i slutändan finns det ingenting att säga. Det är omöjligt att sätta ord på de tankar som går runt i mitt huvud. Sen så är jag inte den som gillar att riktigt prata om mina känslor, är mer den som skrattar åt saker och undviker att visa humycket det faktiskt sårar mig, istället hanterar jag det själv när jag är ensam. Analyserar och funderar. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ändrat något? För det är ändå alltid jag som gör fel intalar jag mig. Det är mig det är fel på och alla andra är rätt. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: