Min älskade ponny

 
Den 27 oktober 2007 köpte vi en ponny, en liten röd sak som jag absolut trodde skulle bli men enkelbiljett till ren och skär lycka. Jag vet inte hur många gånger under de 2 första åren jag ångrade det köpet, hur många gånger jag ångrade att jag inte köpte en gammal läromästare som mina vänner så att jag kunde åka ut och tävla och komma placerad. Det går nog inte räkna hur många gånger jag grät över den här ponnyn, hur många gånger jag tänkte att jag hatade honom och ville sälja honom efter hoppträningar när jag ramlade av 2-3 gånger samma lektion när jag försökte hoppa 30 cm höga hinder.
Men den här lilla ponnyn var faktiskt min biljett till lycka, bara att resan inte var enkel. Jag fick kämpa men nu när jag tänker tillbaka så kan jag inte tänka något annat än att det var så värt det och jag är otroligt stolt över mig själv. Jag är så otroligt stolt över att jag aldrig gav upp, att jag fortsatte kämpa trots att jag såg hur mina vänner som jag förut varit i samma nivå som nu klättrade i klasserna, hoppade LB-LA medan jag fortfarande knappt kom runt en LD. Jag gav inte upp på den där ponnyn som alla sa var dum i huvudet och hopplös. Att jag inte är en av dem som säger att jag behövt kämpa bara för att hästen stannade en gång eller två. Nej jag har verkligen fått kämpa ordentligt. Det tog mig och Gate 4 år att ta oss upp till LA. Och när vi väl var där får vi hoppa 2 runder innan vi går omkull och får börja om igen. Efter ytterligare ett år är vi tillbaka igen, vi hinner då hoppa 2 LA och sedan blir Gate skadad och blir avställd i ett år och återigen börja om från början. 
 Vi har verkligen inte haft det lätt men vi har klarat oss igenom alla de här prövningarna tillsammans och mellan alla missöden har han gett mig så mycket skratt. Han har alltid varit där för mig i alla lägen. 
Och det är nog just det där, att jag fått kämpa så otroligt hårt tillsammans med den här ponnyn, med alla odds emot oss som har gjort bandet som vi byggt upp mellan oss i 6 år så otroligt starkt. Det var nog alla motgångar som gjorde att när vi tog ett steg framåt så blev lyckan så otroligt mycket större och betydde så mycket mer för jag tror nog ingen kan förstå den glädjen jag kände, efter 4 års kämpande gick i mål efter att ha nollat våran LA debut. 
 
lyckotårarna rann när jag kom ut därifrån 
 
Den här ponnyn har gett mig så mycket lycka, hur mycket tid jag har kvar med honom är fortfarande inte bestämt men jag ska ta vara på varenda sekund och även om vi inte når målet jag har satt upp, att starta MSVB så gör det ingenting för jag har klarat mål som jag aldrig, aldrig i mina vildaste drömmar kunde föreställa mig att jag skulle klara. 
 
 
jag älskar honom